Frykbergs höstsegling 2009

Frykbergs Skärgårdssegling

GBK70 - Hästholmen (29,8 nm)
Vi åkte upp till Hästholmen på fredagen. Det hade blåst hårt hela veckan och det blåste även på fredagen. Inte lika mycket, men ändå. Ca 10-12 uppskattade jag det till (kanske dags att investera i ett vindinstrument?). Ingen motvind dock, så vi testade att bara rulla ut den självslående focken. Det gick sådär. Mellan 4-5 knop, men ingen racerfart direkt när det blåste så mycket. Bakom Kofoten (vid Kofotsgrund) satte vi storen med ett rev och sedan blev det åka av. Runt 7 knop hela vägen tills vi skulle in bakom öarna vid nordvästra Kanholmsfjärden.

Bland öarna fick vi möte med båt modell större. Tallink har visst en linje som går här och går ut via Sandhamn. Den båten mötte oss. Jag trodde jag drömde. Ingen idé att trottsa att seglare har företräde direkt. Här var det störst går först som gällde så jag fick vackert lämna väg och åka in till kanten av farleden.
Väl framme såg vi att deltagarantalet var betydligt större detta race än racet på våren. Det var knappt att Milou fick plats men vi hittade en udde längst ut som vi kunde komma in på. Inte direkt vindstilla, men det är det sällan när stora båtsällskap skall ligga tillsammans. Det behöver inte vara helt vindstilla heller eftersom få båtar ger lä till många. Det gäller bara att inte vara den båten som ger lä...

Racet (22 nm, 3h54)
Vinden hade lagt sig på morgonen och vridit till SV. Perfekt för banan då det då blir spinnakerrace nästan hela vägen. Kul att få användning av nyinköpta seglet även i tävling.

Det började bra. Med spinnakern uppe gled vi enkelt om de flesta båtarna som startade innan oss. Det var bara två som vi inte kom om i början och skulle inte göra det på hela tävlingen heller. I början av Träsköfjärden hände det. Jag gjorde en gipp med spinnakern men märkte att bommen inte ville åka fram ordentligt, så jag tog tag i bommen och puttade fram den. PANG!, sa det. "Vad var det!" tänkte jag, men ingenting verkade vara sönder, så jag seglade vidare. När jag sedan skulle göra en gipp till så räckte det med att ta loss beslaget från masten för att det skulle fall i bitar som givetvis letade sig över relingslisten och ner i vattnet. Katastrof!

Ingen spinnaker bom = ingen spinnaker eller möjlighet att spira. Under några mörka ögonblick övervägde jag att åka hem. Klockan var bara runt 12, så jag skulle vara hemma vid 7 tiden kanske. Just då var det en väldigt lockande tanke. Efter några dystra minuter när hela flottan kom närmre och närmre bakifrån sa tjejen att hon kunde ta båtsaken och spira förseglet. Hon är för underbar. Tävlingsinstinken började väckas igen och det nya målet att iallafall inte släppa förbi de långsammare båtarna formulerades. Tjejen gick upp på däck och Milou fick nya krafter. Jag började fundera på om man inte skulle kunna sätta upp spinnakern igen ändå och komma in i matchen igen. Spinnakerbommen, som igentligen är en spirbom, har ett hål vid beslaget. Om man kunde använda det hålet för att binda bommen till masten skulle vi faktiskt kunna sätta spinnakern igen! Jag rotade fram en tamp, band fast bommen, riggade gajjarna och hissade på. Det fungerade! Bommen blev lite kortare, men spinnakern fyllde och det var det som var viktigast.
Vid Möja tog vi ner spinnakern, fick kryssbog ner till Södermöja och satta spinnaker igen för att åka farleden norrut mot målet. I farleden var vi tvugna att gippa vilket blev mycket spännande med bommen som satt fast i masten. Jag fick slacka på liften för att kunna föra bommen under förstaget och allt blev bara kaos. Tillslut fyllde det igen, men den typen av gipp är inte att rekommendera. Mycket enklare då att koppla bort bommen från masten, koppla beslaget till lovartsgajjen och sedan sätta fast det andra beslaget i masten.
I farleden fick vi släppa förbi en båt, men en fin-fin 4:e plats blev det vilket jag är mycket, mycket nöjd med. På uträknat LYS kom vi på en 5:e plats vilket jag är ännu nöjdare med!

Väl i Lökaöns östvik badade vi och åt middag innan det var dags för prisutdelning. Förutom Rorkulten, som delas ut till den båt med värst haveri (spinnakerbomsbeslaget), vann jag vandringspriset tennfatet som delas ut till totalsegraren vår och höst. Mycket roligt.

Lökaö - GBK70 (34,9 nm)

Vinden höll i sig, så det blev kryss söder ut. Det började bra och vi kunde sträcka långa sträckor, framförallt över Kanholmsfjärden. När vi kom in i Stavsnäshålet skulle det som vanligt bli konstiga vindar och strömmar. Stavsnäs måste vara platsen som seglingsguden glömde. Det skall alltid stöka här. Efter stöket hade vi god fart ner på Nämndöfjärden tills vi nästan kom till Husarn. Där dog vinden och vi gick för motor en bit. På Jungfryfjärden började det blåsa och det ökade. Som det ökade sen. Vid Smådalarö var vi uppe i ca 12 m/s motvind igen och det blev en kamp ända in i mål.
Efter drygt 7 timmar var vi mycket möra och trötta. Det var skönt att komma hem igen.